Uppå molnen

Det här är en bok som alla borde läsa och det menar jag verkligen! Oavsett om du är allätare, vegetarian eller vegan, om du redan tänker mycket eller kanske ingenting alls på vad du har på tallriken, var detta kommer ifrån, hur det har behandlats, vad det har ätit och var det har levt sitt liv.

Det är en filosofisk essä som tar tag i en och ruskar om en. Varför är det egentligen fel att peta en hund i ögat när vi helst krokar fisken genom ögat, enligt EU-standard? Varför ser vi grisens lidande som mindre värt än vårt eget eller vår hunds? Hur välmotiverat är valet att inte äta intellektuella varelser, skulle vi i sådant fall få för oss att äta gravt förståndshandikappade människor? Många frågor att ta till sig, få svar att ge, som dessutom är hållbara.

Det är en faktabok i bemärkelsen att den visar upp den amerikanska matproduktionen med djurfabrikerna i centrum, tum för tum. Boken är rå, men rättvis här. Det finns idag för få alternativ i livsmedelsbutikerna för att du ska kunna äta djur med rent samvete, oavsett du bryr dig eller ej medverkar även denna kost till miljöförstöring och sjukdomar som kommer att påverka dina egna barns framtid.

Jonathan Safran Foer äter inte kött, men säger aldrig på ett direkt eller påtvingat sätt åt dig att sluta äta kött. Däremot ber han dig att börja bry dig, göra små val som i förlängningen leder till ett bättre liv för din egen hälsa, för miljön, för småbönderna och framför allt för djuren själva. Dina val kan vara hur ologiska som helst, men att börja tänka på sina handlingar och sin egen roll i matproduktionens kugghjul gör att systemet vi har idag tids nog får mindre och mindre legitim makt.

Det starkaste för mig i denna bok var att behöva tänka på hur många fiskars liv just den enda fisken jag har på min tallrik har gett upphov till, hur jag medverkar till resursslöseri och systematiskt lidande för mindre starka individer än jag själv. Våra fina fina djur!

Karl-Ove Knausgård har i Marcel Prousts fotspår påbörjat sin stora livsberättelse i sex delar! Proust skrev i slutet på 1800-talet en sjudelad serie där han blickar tillbaka på sitt liv, in i minsta detalj. Det stora verket heter På spaning efter den tid som flytt och börjar med den berömda Madeleinekakan som sänder huvudperson direkt tillbaka till sin barndom, med allt vad det innebär, smak, lukt, ljud, färger och känslor, allt kommer tillbaka till honom.

På liknade sätt gör Knausgård en delvis kronologisk tillbakablick. Och vilken blick! Det är det minsta i varje händelse, en liten känsla, en smak eller en doft som gör att han förflyttar även mig som läsare till ett snöoväder i det norska landskapet i färd med att smussla öl till en nyårsfest, kura ihop i ett mörkt pojkrum och gråta över att ännu en gång blivit förolämpad av sin far eller till sin egen förvirrande sexualdebut.

Knausgård är mästerlig på att beskriva människor och de stora känslorna med hjälp av små detaljer. Han får mig att tro att jag känner hans farmor och hans äldre bror Yngve. Men framför allt handlar denna bok, som är del 1 i serien, om döden. Han undersöker döden med hjälp av hans fars självförvållande död. Från början är döden det mest skrämmande och mörka Knausgård kan tänka sig, slutet av alla slut så att säga. När hans fars död till slut blir tillräckligt påtaglig, när han står över kistan och ser kroppen som inte längre andas tänker han att döden inte är “mer än ett rör som springer läck, en gren som knäcks i blåsten, en jacka som glider av en galge och faller ner på golvet”. Inget märkvärdigt, bara ett av alla skeden eller avslut i livet.

/Jessica Istenes

Det är dags för mig att ta tjuren i hornen och ta mig an deckargenren på riktigt! Länge har mina tidigare kurser i litteraturvetenskap avskräckt mig från populärlitteratur med platta karaktärer, talspråk och intriger som känns färdigförpackade. Löpande band böcker, där bok följer bok. Men så tänkte jag, att detta kan inte gälla alla…och om jag ska kunna reda ut vad som är det ena eller det andra, så måste jag börja läsa!

Sommaren började med två ganska lika författare, Stieg Larsson och Mons Kallentoft. I Larssons Män som hatar kvinnor och Kallentofts Vårlik avslöjas hemligheter hos mycket rika och inflytelserika familjer och båda använder starka kvinnor som huvudkaraktärer. Larsson har ett bra språk och en detaljrikedom som gör berättelsen levande. Kallentoft skriver enklare, snabbare och med använder sig mer av “deckar-klyschor”.

Från manliga författare till två kvinnliga, Elly Griffiths med Flickan under jorden och Jacqueline Winspear med Maisie Dobbs. Jag kan verkligen, verkligen rekommendera Griffiths roman. Hennes intrig är annorlunda då vi följer en överviktig kvinna som är ensamvarg, men som är arkeolog (!). Hon trasslas in i en mordutredning och trots sin okvinnlighet inleder hon en slumpmässig romans med kriminalpolisen. Karaktärerna känns äkta och roliga, boken är intelligent uppbyggd på klassiskt vis där kapitlet alltid avslutas på det sätt att man bara måste läsa nästa kapitel med.

Winspear däremot har en mer långsam stil i klassisk Agatha Christie-miljöer och karaktärer. Denna första bok om detektiv Maisie Dobbs, kan dock inte fullt ut räknas som en deckare. Det är mer av en kärlekshistoria och berättelsen om Maisies liv innan detektivyrket och hur det kom sig att hon hamnade där. Är lite lockad och öppna en av fortsättningsböckerna, men denna första kunde jag nog ha skippat…

/Jessica Istenes

Att läsa något japanskt visade sig vara både igenkännande och främmande… Boken är fylld av västerländska referenser, inte minst titeln, hämtad från en Beatles-låt och den typiska svåra otillåtna kärlekshistorian. Men sättet karaktärerna talar med varandra och lever sina liv på känns så avlägset och underligt. Samtalen är rakt på, ärliga och ibland chockande. Visserligen är bokens karaktärer inte mer än 20 år och en viss omogenhet får man kanske räkna med.

Jag känner tyvärr ingen sympati för någon av personerna i boken, varken pojken Toru eller de två flickor som han förälskar sig i. Sinnesförvirrade Naoko och frispråkiga Midori. Förälskelsen känns inte äkta och övergår oftast till att handla om sex. Jag blir besviken och smått irriterad på denna bok och särskilt de kvinnliga karaktärerna som ofta finner sig i att vara kroppar till för att tillfredsställa.

Jag ville verkligen tycka om Murakami och jag tror att jag kommer att ge honom en ny chans. Denna bok har åtminstone lyckats “sätta sig” i mig och känslan i den kommer inte att försvinna i första taget, kanske just för att jag blev så upprörd av dessa omogna ungdomar!

/Jessica Istenes

Line Blikstad har skrivit denna fina historia. “Fin” är nämligen helt rätt ord för denna bok. Den innehåller inte mycket till aktiv handling, men beskriver starkt kärleken inom en familj och den svåra kärleken mellan personer som inte kan leva med varandra, men inte heller utan varandra. Det är familjens minnen som är huvudpersonen i denna bok. Minnena är ibland förvridna och omskapade, men vävs alltid in i nuet och påverkar familjens tre barn i sina vardagliga beslut. Familjen mor, Edith, drömmer sig bort i böcker och i sina minnen till en annan plats och en annan tid. Ingen verkar vilja leva här och nu.

Edith tycker om att berätta historier och oftast handlar de om då hon var lycklig och bodde i Amerika. Hennes barn leker i sin tur lekar då de spelar upp händelserna och historierna från förr. Ediths första möte med sin blivande man Evert spelas upp om och om igen i denna bok. Elvis sjunger i Las Vegas och Edith kommer på andra plats i en “Miss California-tävling”.

Det finns dock ett element av obehag i denna bok och som utmanar beskrivningen av den som endast en “fin” berättelse. I bakgrunden lurar en historia om att Evert har alkoholproblem och en gång då han såg sin chans, försökte ta livet av Edith. Dessutom får man känslan av att kärleken mellan familjemedlemmarna ibland är på väg att gå över olika gränsdragningar för vad man bör tycka om och göra med varandra. Ediths hela existens verkar beroende av hennes äldsta son som håller henne kvar vid och påminner henne om livet i Amerika. Det finns även ett komplicerat förhållande mellan syskonen, en syster, hennes bror och även en äldre man som hon träffar ibland.

Jag är inte ovan med att läsa böcker som egentligen inte har mycket till handling, utan istället baseras på minnen, människors händelselösa vardag eller överdoser av landskapsbeskrivningar. Ett extremt exempel som ploppar upp i mitt huvud är Marcel Prousts romaner På spaning efter den tid som flytt. Men de böckerna har jag aldrig lyckats läsa slut. Blikstads bok är något annat och är mer koncentrerad och lättläst i många olika meningar än Prousts makalösa svit av minnesflöde.

/Jessica Istenes

“Visst gör det ont när knoppar brister…” är väl det som de flesta tänker på då man ser författarnamnet Karin Boye. En grym modernist och futurist bland svenska författare verksamma runt 1930-talet. Kallocain är slående lik George Orwell´s 1984 i sitt sätt att skildra en känslokall framtidsvärld präglad av hård övervakning och ett upphörande av individualismen. Men hos Boye är det kring ett sanningsserum intrigen utspelas.

Kallocain är en väldigt intressant bok. Undertryckta känslor som kärleken till ens barn och svartsjuka gör tillsammans med framtids kontexten att boken blir komplex och djup trots det låga antalet sidor. Huvudpersonen Leo Kall spekulerar i historisk tid och förbryllas över vad som sägs om “vår tid”. Man kan ana att Boyes tankar är kopplade till världskrigen och funderingar över kommunism, kollektivism och en ny världsbild.

Boken avslutas så med att Leo önskar vara delaktig i att skapa en ny värld. Vad denna ska innehålla är otydligt, men något annat än den lite skrämmande och framför allt kalla värld som Boye skapat för Kallocain. Drömmar om en bättre värld och vetskapen om att Boye strax efter denna boken tar sitt liv lämnar en matt känsla efter sig. Boken känns viktig och bör läsas varvat med 1984 och kanske Elin Wägners Väckarklocka.

/Jessica Istenes

Maria Sveland är nog en av mina största idoler. Jag skulle vilja bara sitta, bredvid henne och lyssna på när hon pratar. Jag skulle nicka och tänka, “varför har jag aldrig tänkt på det?”.

Debutromanen Bitterfittan må vara en bok som skrämmer folk genom sitt namn, men jag har aldrig varit så glad av att ha “upptäckt” en bok, som när jag läste denna. Man behöver inte vara feminist, manshatare eller radikal för att inse vikten av det hon försöker säga: Det är svårt att leva jämställt! Det finns inte mycket uppmuntran, mest bara hinder för ett förhållande i total jämställdhet, särskilt då man har skaffat barn.

Det var därför med skyhöga förväntningar som jag tog mig an Svelands nya roman Att springa. Tyvärr saknar jag en del kraft i denna berättelse. Det halvt självbiografiska, som gjorde Bitterfittan så personlig och stark, är som bortblåst. Denna är istället uppbyggd som en spänningsroman, men utan att följa upp spänningen särskilt bra. De starka “scenerna” som beskrivs blir aningen ytliga och historien är ojämn med ett mystiskt och bisarrt slut.

Försöket att skriva en bok om unga flickors möte med våldtäktsmän och blottare är dock beundransvärt. Att det sedan är mer av en dokumentär- och distanserad känsla man får som läsare kanske det är många som tycker är skönt. Sveland har ändå bevisat att hon är en författare som av princip inte backar ur, utan följer upp sin debutroman med lika starka argument. Jag känner att hon aldrig ger upp.

/Jessica Istenes